Medan jag varit bekant med spelifiering sedan barnsben var det inte förrän 2019 som jag blev introducerad av begreppet på riktigt i relation till pedagogik. Jag såg en föreläsning av Adam Palmquist som författat boken Det spelifierade klassrummet. Under sommaren har jag nu ägnat mycket tid åt att lära mig om datorspelsutveckling och funderat mycket kring spelandets roll i undervisningen vilket har fått mig att återkomma till de spelifieringstankar som presenterades av Adam Palmquist under hans föreläsning och i hans verk.

Spelifiering har kritiserats för att vara manipulativa sätt att öka engagemang bland användare och så det används det när det marknadsförs till företag. Man pekar på koncept som bonuspoäng, slumpade och kortvariga rabatter för att försöka påverka kundernas köpvanor. Men Adam Palmquist är betydligt mer nyanserad än så. Han specificerar att spelifiering är:

– Att förstå hur speltänk kan engagera människan.

– Att förstå hur vi kan effektivisera lärandet genom utformning.

– Att lära av hur speldesign, kognitionsvetenskap, psykologi och pedagogik kan samverka

– Att uppskatta värdet av lustfyllt lärande.

– Att fokusera på deltagaren

Adam Palmquist, 2018, Det spelifierade klassrummet

Och han menar även att det inte är att använda spel under lektionerna eller använda poängsystem av olika slag. Det är även viktigt, vilket Palmquist betonar, att förstå att spelifiering, eller det jag snart kommer gå in på, inte är bundet till den digitala sfären och att många lärare redan använder sig av detta koncept.

Jag tycker ändå spelifiering är knepigt som begrepp då det antyder att man gör om något som redan existerar. Spel är nämligen undervisande i sin natur. Om du engagerar dig med något som har vissa regler och du får respons på när du gör rätt och/eller fel så kommer du snart att lära dig hur man rör sig vidare i spelmiljön. Det räcker t.ex. att en person kan reglerna till Monopol och det är sällan man orkar gå igenom alla regler innan man hoppar in och säger ”Vi testar en gång” och så lär man sig spelet medan man spelar. Om man tänker sig ett datorspel är det många spel som idag har ett introduktionssegment som lär ut detaljerna i spelet, men alla spel har inte det och genom att experimentera sig fram kan man som spelare snabbt hitta reglerna och få en känsla av hur spelet fungerar. Detta implicerar att man i allra sämsta fall åtminstone lär sig spelets regler under spelets gång.

Men det finns så klart mycket annat som spel kan lära! Jag vet personligen inte hur mycket allmänfakta jag lärt mig genom diverse quizspel och när man tänker utbildande spel är det nog lätt där man hamnar. Men det är enkelt och förutsägbart vilket antagligen kommer göra det relativt tråkigt i klassrummet ganska fort. Om inte annat så finns det en större potential där ute.

Jonathan Blow är en spelutvecklare som utvecklat spel som Braid (2008) och The Witness (2016). Under de senaste åren har han varit en flitig föreläsare och skapat något av ett följe som han ibland föreläser till online. I en föreläsning från sommaren 2020 pratar han om framtidens utbildning och fokuserar på spelets roll, specifikt datorspelet. Han nämner att vi som art utvecklat många olika medium och att dessa medium utvecklats över tid för att hitta sin roll. Han menar att text och romankonsten är experter på att förmedla berättelser och tycker att datorspel är sämre på det. Han tror även att fakta och sakkunskaper förmedlas bättre av böcker. Han argumenterar dock för att spel har en unik förmåga att bygga intuitioner genom att ge användaren erfarenheter som kan generaliseras.

Jag kan inte hjälpa att tro att både Jonathan Blow och Adam Palmquist har påbörjat att sätta fingret på något jag intuitivt känt under min uppväxt. Jag vet inte hur mycket av mina kapaciteter jag kan härleda till spel, men spel har varit en enorm del av mig och jag upplever att jag lärt mig enormt mycket genom dessa spel och då har de flesta spelen inte ens varit designade för att bilda mig. Jag är mitt inne i min undersökning här och kommer att fortsätta dyka ner i spelets kaninhål. Men jag vill understryka att alla som någonsin har inkluderat en lek i sitt klassrum med syfte att lära något har använt sig av spelandets regler och intuitionsskapande förmåga och så ledes spelifierat klassrummet. Instinktivt tror jag att vi behöver mer av det.

Jonathan Blows föreläsning om framtidens utbildning: