Fasader och ramar är fantastiska verktyg för att skapa psykologiskt lidande. Jag minns hur jag i min lärarutbildning fick lära mig att man behöver applicera lager på sig själv. På arbetsplatsen ska inte de personliga eller privata lagren synas. Istället ska det yttersta, hårda, lagret bestå av professionalitet. Jag har dock aldrig varit eller sett mig själv som proffs.

Det kanske är en förbjuden tanken, men det finns även något som smakar illa i munnen när jag tänker på begreppet professionalitet. Förvisso innehåller det många centrala viktiga funktioner och det standardiserar ett visst sorts beteendemönster som, generaliserat, är positivt för de som ska undervisas. Men varje lager man applicerar på sig själv döljer också sprickorna – vilket förstås är en del av syftet då lagret även skyddar sprickorna på samma vis som de döljer dem. Det som smakar illa är att det inte känns som att det är jag. Jag känner mig som någon som leker eller fantiserar att denne är lärare när jag sätter på mig det lagret och när jag jämför mig med andra jag observerar märker jag att jag jämför mig med deras yttersta lager – deras professionalism. Detta gör att sprickorna under mitt skyddande lager blir skärvor som skadar.

Eftersom jag inte förmår att se mig själv som ett proffs. Jämför jag mitt sprickande jag med andras polerade ytor. Jag tror inte detta enbart gäller min yrkesroll utan alla andra synliggörande ytor vi ser i sociala medier, nyheter och serier. När vi börjar fabricera verkligheten jämför vi skapta illusioner med vår egna vedervärdiga verklighet. Jag är inte ens en svensklärare längre då jag inte ser den nidbild av svensklärarhet som skapats i spegelbilden. Omvärldens och institutioners bild av vad jag bör vara blir den jag framställer mig som. Kvar ligger jag i mig själv och förtärs.

Det är inte konstigt att bluffsyndromet (imposter syndrome) känns starkare för varje dag. Jag tvingas göra motstånd. Jag kan inte, och tänker inte, leva upp till era förvanskande förväntningar.

There is a crack in everything, that’s how the light gets in

Leonard Cohen